MENY
Afrika är fantastiskt! Folk är glada, har färgglada kläder, körer sjunger vackert, miljöer blir snygga på kort och man äter tokiga saker. Sånt är lätt att skriva om. Men mycket är tungt orättvist och jobbigt också. Sånt är svårare att skriva om, svåra att ens prata om.
Fotot är taget på en begravning jag hamnade på för några veckor sedan. Kan inte prata om det utan att börja gråta! Jag är med på ett hörn i ett OVC projekt här i Mpongwe, orphan and vulnerable children. Miriam som jag jobbar med hörde av sig en morgon och sa att hon skulle åka ut i en av byarna för att träffa två av barnen som är med i projektet. Barnens guardian, deras fostermamma hade dött, så vi skulle reda ut vem som nu skulle kunna ta hand om dessa barn. Jag hade då inte förstått att hon dött för bara någon dag sen och att vi skulle delta i begravningen! Oj vad jobbigt det var. På en liten bambumatta fick vi sitta tillsammans med dessa barn, kanske 9 och 13 år gamla. De hade förlorat båda sina föräldrar och de senaste 6 åren bott tillsammans med en kvinna i samma by. Nu hade de alltså förlorat även henne och vi var där för att på något sätt visa att de inte är helt lämnade.
Har man förlorat en förälder kallas man orphan, har man förlorat båda kallas man double orphan. Någon kallade dessa barn nu för triple orphans. Usch finns det någon hejd på orättvisan? Den yngre pojken satt helt tyst och tårar rann ner för hans kinder under hela tiden jag var där. Men jämna mellanrum så torkade hans storasyster bort hans tårar med ärmen på hennes skjorta. Även hon var tyst men inga tårar rann ner för hennes kinder. Antar att hon kände att hon behövde vara stark nu när blivit ensamma igen...
0