Linda Thorén

Juni
Juni, vart tog du vägen? Känner att jag knappt vet vad jag gjort
Lite märklig tid nu ändå. Det är lite nu det gäller typ. Det är ju NU som det är sommar, som man längtat efter i miljoner vinterdagar. Samtidigt är det nu det gäller för att bestämma sig vad man gör det kommande året. Bland alla mina svenska kompisar här blir det mycket hejdå picnicks och cava öppnande. Ganska många "blir du kvar här till hösten?" samtal också. Hemma men ändå borta
Typ såhär har jag sett ut hela juni. I gulrandigt (det är ett sett men jag vågar bara använda de två delarna tillsammans när jag känner mig cool) ätandes på en glass. 
Eller ätandes på italiensk macka som man kan köpa i saint lazare där dom satt upp en massa food trucks och fått fram lite beach feeling. Mycket asgott och perfekt när man småspringandes vill smälla i sig något. Som i torsdags t.ex. när det var fête de la musique och vi skulle sjunga en sista gång med kören. Älskar kören. Och fête de la musique! 
 
Och konserter. Jag och Klara behöll vår feeling från torsdagen och gick på Louane konsert på fredagskvällen. Kanske inte att mätas med alla ni som nu i helgen sett Beyoncé i Stockholm, men ändå
 
 
Late night snacks vid Canal saint martin
 
Late breakfast i jardin du Luxembourg och nedpackade böcker som så sällan öppnas för man kommer av sig med att prata om något som känns viktigare. 
Balkongmellis på jobbet. Jobbar bara en månad till nu med dessa små ?!?! Ojojoj. Men nu lever vi i nuet i juli då?

</div
För ett år sedan
För ett år sedan hade jag packat två väskor fulla med grejer och jag tog ensam ett flyg tillbaka till Zambia. Var nervös och rastlös hela dagen och ville spy på flygplatsen för jag började inse vad jag gett mig in på. Jag skulle först vara en vecka själv i Mpongwe, min lilla by, för att förbereda och för att få krama om alla mina kompisar, sen skulle först mina kusiner komma och sen 10 ungdomar från Norrköping. Jag hade ansvar för allt. Flygbiljetterna, visum, aktiviteter, transporter, vad som skulle ätas, vad som skulle göras om någon blev sjuk osv. Linda 23 år gammal och reseledare för kids i den afrikanska vildmarken, gosh. 
Två kusiner en tidig morgon på familjen Sumabangas fält där vi skördade majs som jag varit med och planterat x antal månader tidigare.
 
När ungdomsgruppen sen kommit till Zambia, spenderade vi först två dagar i Mpongwe, fick höra historian om hur sjukhuset startade och hur interact jobbar idag, vi gick på marknaden, badade i lake kashiba och så spred jag ut alla ungdomarna i grupper för att laga mat hemma hos olika familjer jag lärt känna. Så mysigt. Klockan 05 morgonen efter skulle vi åka till Mwelushi och jag hade räknat med att alla skulle komma hem lite skapligt för att få en ordentlig nattssömn. Jag började bli orolig och ringde alla mina kompisar som hostade ungdomarna, men alla hade det bara så trevligt och ville inte komma hem. Vid midnatt började dom trilla in och då var dom alldeles för exalterade för att sova och fortsatte att sitta uppe och prata om kvällen, hur de hade fått tillaga olika typer av rätter, hur husen sett olika ut och vad de pratat om. Minns detta som en av de bästa kvällarna <3
 
Gänget vid Lake Kashiba
 
Sen bar det av mot Mwelushi! 5h ut i bushen... På vägen dit handlade jag och Mildred allt vi kunde tänkas behöva samt all mat för hela vistelsen. Såhär års fanns inget annat än majsmjöl och en och annan levande kyckling vi kunde vi få tag på i Mwelushi. 
Förutom visst popkorn som vi fick av en familj i byn och som gåva av hövdingen fick jag också en tupp. Tacksam och vettskrämd. Tuppen blev middag och några i gruppen satt och njöt av tanken på att det skulle vara en tupp mindre som skulle väcka oss. Men gnisselkråkan, alarmfågeln, hundarna och syrsorna fanns kvar som en ljudkuliss hela nätterna ändå.
Morgon i campet. Jag gick upp varje morgon, gjorde eld, kokade gröt och kaffe och långsamt och vackert väckte jag sedan alla de andra. Fin jag var. 
 
Uppleva en annan kultur osv var den främsta anledningen till resan, men vi skulle ju också hjälpa till med ett skolbygge. Byborna och byggnadsingenjörer hade redan innan vi kommit gjort den första grunden och vi skulle nu få vara med och gjuta golvet; det översta lagret i grunden innan man sen murar väggar.
 
Det byggdes en liten kant, las en plast, ett gjutjärn och sen skulle det på med betong som då skulle blandas. Sand, sten och cement skulle röras runt och sen hälldes det på vatten som vi kvinnor hissat upp ur brunnen, som sedan tömdes i stora tunnor som vi sen rullade bort till sandhögarna. Denna betong sen skyfflades upp i skottkärror och tömdes ut över grunden. Slitit jobb! och trots att vi var typ 5 anställda bygg-grabbar, 11 svenska volontärer och runt 40 zambiska volontärer så tog det oss 5 dagar att få det färdigt.
 
 
Sista kvällen (vilket enligt planen skulle varit klockan 12 på dagen) kom lastbilen med all cementblocken för alla väggarna <3 Dom skulle då i mörkret bäras ner från lastbilen. Amakosa (kraft) skreks det var femte sekund, för det behövdes från oss trötta svenskar.
Men sen ärligt talat så var jag inte med och byggde så mycket. Gjorde mest eld, hämtade vatten ur brunnen, pratade med folk som behövde pratas med, lagade mat och kokade duschvatten
Man behövde liksom tvätta av sig efter en dag
Så då fick man bära vatten från brunnen 500m bort. Här hjälptes jag och Ebba åt och vi bar i omgångar pga såååå tungt.  
Dusch
Man ställde ner en liten skål med vatten och så fick man stå och balansera på den lilla plankan och liksom skvätta vatten på sig själv. 
Såhär fräsch och glad blev man efter bush-dusch i 5 dagar. Och sen var det dags att åka tillbaka till Mpongwe där vi mellanlandade en dag. 
Hängde med mina kompisar, gick på marknad, badade i bäcken och tittade på platsen där Dag Hammarskjölds flygplan krashade 1961.
 
Vilken resa..
Långsamt uppväxande
Ska till Sverige om en vecka! Myspys! Ska få krama om brorsdöttrar, roadtrippa från Stockholm med Sofia, highfiva alla kompisar och fira lillebror som tar studenten. 5 år sedan jag tog studenten, herre... Jag hade min mottagning med barndomsvännerna Therese och Martina och det blir inte gulligare än att nu lillebror David ska ha mottagning med Therese's och Martinas småbröder. Aw <3
Golliga vi var. Notera mina skyhöga stilettklackar där jag skuttar ut ur bilden? Vilken stjärna? Också att släkten dragit ihop ett band som spelade för oss. Och så är det småpojkarna som skymtas längst bak som nu får sätta på sig de vita kepsarna :') 
 
Brukar säga att jag inte känner mig så gammal, men jag tror faktiskt jag börjar växa upp lite? Nu känner jag mig typ redo att ta studenten? Sånt som folk kanske tänker på när man går ut gymnasiet har nu (fem år senare) nått min skalle. Till hösten har jag sökt universitetet och det jag typ önskar mig mest är heminredning och grejer att duka med. 
 
Köpte nya glas för någon vecka sedan, de högst upp i denna bild. Jag har nog slagit sönder 11 glas sen jag flyttade in i nya lägenheten. Har också förlorat kanske 2liter blod för att jag under allt detta glastappande också skär mig lite... Blev tipsad om ett par tjocka och rejäla (och fina) glas från Merci och strosade ner och köpte både vinglas och champagneglas. De har redan använts flitigt och än så länge har inget gått sönder! 
 
Behöver också ett grytunderlägg, bestick och salt- och pepparkar. Suktar sååå efter allt detta från H&M home. Hur söta är inte dom små salt och peppar fiskarna? Och hade det inte sett kungligt snyggt ut att äta pastapesto på mina swedish grace talrickar med guldbestick? Men jag påstår mig ju också vara en enkel tös så borde ta med mig dom gamla besticken vi har till IKEA och försöka hitta likadana och bara komplettera. Eller ge mina gamla secondhand bestick till David i studentpressent och köpa nya till mig själv ((: