Linda Thorén

Mpindi
Något som känns lite som en evighet har passerat sedan jag först anlände till Mpongwe. Ändå känns det alldeles för kort. Det här är mitt hem. Det känns verkligen så.
 
Jag skulle inte säga att mina månader i Zambia har varit ett äventyr. Det har varit vardag, en fett spännande, utmanande och lärorik vardag. Vardag, även om inget direkt blir som man planerat eller trott. Tempot är ganska långsamt, men man behöver ändå ta snabba beslut och fort hitta på nya lösningar eftersom det sällan är någonting som är enkelt. Men det är vardag.

Att ta vad man har, är min vardag. Att leva med det man har. En trasig gammal fönsterruta tog Wesley med hem för att göra en fotoram av, en rostig plåtbox skulle Joshua måla och ha som byrå, en gammal kylskårsmagnet och en pinne gjorde jag en knappnålsplockare av. Lite ihoprullade plastpåsar blir en fotboll, små tygstuvbitar blir en dörrmatta, en yoghurtburk ett dricksglas och trasiga skor lagar man, för de är de ända man har.

Man äter det säsongen erbjuder, tar det man har! Några månader är det mango, andra flygmyror, sen jordnötter och avokado. Och man är nöjd så.

Tror det är nyttigt att tänka på vad vi faktiskt har, och ta vara på det. Nyttigt för en själv och för moder jord. Så mycket grejer jag har bytt ut bara för att jag velat. Så mycket grejer jag slängt för att det är billigare att köpa nytt än att laga. I Sverige behöver vi inte heller äta säsongsstyrt för vi kan få tag i nästan allt nästan precis jämt. Men vi kan äta säsongsstyrt, säsongsstyrt och närodlat. Skulle vi dessutom äta lika mycket (lite) kött som en genomsnittlig afrikan skulle modernatur jubla. Afrikanerna också. För skulle vi leva lite mer med att ”ta vad vi har” kanske inte afrikanerna skulle drabbas lika hårt av klimatförändringarna.
 
Mina älskade älskade vänner har lärt mig mycket. Bara genom att få ha vardag tillsammans har vi lärt av varandra. Kommer sakna Mpongwe och allt vad som finns här otroligt mycket. Helt sinnessjukt mycket faktiskt. Lycklig i själen över att jag redan i sommar kommer komma tillbaka till Zambia!
chawama va Linda

Jag skulle sjunga sista sången med kören. Vanligtvis sjunger vi den ståendes i bänkarna medans alla går ut, men idag, för att det är min sista söndag så sa mötesledaren att vi skulle sjunga framifrån scenen. Kändes tungt i lillhjärtat mitt. Men när vi sjungit färdigt den sången började de sjunga på en ny sång vi inte övat på. Jag försökte haka på och nynnade med bäst jag kunde. Sen kommer Joshua dansandes mot mig och jag börjar inse att detta är något typ av avskedsspektakel. Dansparty i 15 minuter med ett medley på tre låtar som handlar om mig. Jag kör på ofrivilligdans, tårar i mängder och 10 000 kramar till alla dessa FATASTISKA människor som förgyllt min tillvara något extremt. Så mycket kärlek!

Lördag

I morse gick jag upp tidigt! Ville hinna med  så mycket som möjligt! Jag gick hem till Hana och vi spenderade sen hela  förmiddagen med att gå runt till alla vänner och bekanta för att hälsa på en sista gång, titta på majsen vi planterade för 3 månader och gick på marknaden för att laga  skor och köpa larver att ta med  hem.  Snacks. Mmm. 

Snackade sen business med sybrudarna och sjöng med kör. Har nu spenderat lite tid med att packa väska och tvätta kläder. Woopwoop