Linda Thorén

Kusin vitamin
Mina kusiner kom hit förra veckan! Oj så fint! Vi har hängt i Mpongwe, gjutit en gång in till syrummet, hängt i skolan och dansat med kören. I lördags gick jag, Olle ch Paulina upp i ottan för att följa med Sumabangas ut på fälten för att skörda majs, samma majs som jag och Bea var med och odlade i December. Att sluta en säck!
 
Äventyr
Har en tveksam inställning till äventyr. Tveksam som i att jag inte vet om jag älskar det eller hatar det. Om man ska skratta eller gråta. Det är något som drar i mig som jag gör att jag engageras i diverse äventyr, men mitt uppe i det så är det både frustration och extrem lycka. Att föröka bygga en skola i Zambia är verkligen ett äventyr! Både extrem lycka och frustration. Bara att vara i Zambia är ett äventyr. Att både skratt och tårar ligger ganska nära till hands.
 
Igår var jag i Mwelushi för att se hur allt går! SUPERKUL! Wow vilken grej! Extrem lycka!
Sen kom nästa äventyr när vi skulle hem.
 
Bilnyckeln blev av misstag inlåst inne i bilen fram tills jackan var nyckeln befann sig lyckades fiskas upp genom ett fönster som inte hade gått att stänga. Vi blev försenade och jag hann inte med min skjuts från Ndola till Mpongwe. Jag och en av Mwelushibyggarna som hette Tom blev istället droppade vid en buss när det redan blivit mörkt. Denna van saknade bälten och höger framlykta. Föraren löste det genom att konstant ha höger blinkers igång för att mötande bilar i mörkret skulle kunna ana hur bred bilen faktiskt var. Insåg utmed vägen att det var fler bilar som körde med taktiken blinkers som substitut till lyktor. Jag satt härligt intryckt mellan pratglada afrikanska kvinnor som skrattade gott varje gång jag drog för andan eller ryckte till när jag tyckte att vi nästan körde över någon eller att jag missbedömt avståndet till en mötande lastbil. Ställde mig verkligen frågan om jag skulle stämma in i damernas skratt eller om jag hellre hade velat börja gråta. Halvvägs till Mpongwe skulle alla förutom jag och Tom av. Chauffören orkade då inte bry sig om att köra hela vägen ut till Mpongwe och vi släpptes av utanför en liten bar mitt i den zambiska natten för att försöka få lift med någon av de få bilarna som körde förbi oss. Efter 40min stannade en lastbil som nästan skulle till Mpongwe och vi fick hoppa in tillsammans med 8 andra som redan satt inne i förarhytten som också lovats skjuts en bit. Med obeskrivlig kramp i benen efter den mest obekväma resan i mannaminne hoppade jag och Tom av lastbilen och gick under stjärnorna den sista kilometer hem. I’m tired, sa Tom som inte kunde så mycket engelska och jag kände både en del frustration och extrem lycka
Take me back to Zambia, yes take me back to Zambia

Så går en av fraserna i en sång vi ofta sjöng på Harvest Primary School. Och nu för tusan är jag tillbaka i Zambia! Jätteroligt! Har varit ganska stressad på hela grejen de senaste veckorna, över allt som skulle kunna gå fel osv. Men just nu känns det bara jätteroligt att vara här!