Linda Thorén

Kwaluseni Local Church
Söndag, dagen som alltid präglas av förvirring och likaså denna söndagen. Vart ska vi? Hur ska vi ta oss dit? Med vems bil? Denna ständiga förvirring kring bilar. Men idag var en extra stor och viktig dag, vi skulle till presidentens kyrka, aka Pastor R. Tillsammans med Sabelo och två av våra vänner här kom vi i alla fall fram till kyrkan, kraftigt försenade. Men wow vilken kyrka! Det är verkligen den största kyrkan vi varit i här, mycket folk och oerhört välstrukturerad. Powerpointpresentationer, låttexter och en enkät för alla som är där för första gången. Musiken var helt fantastisk och pastorn predikade inte så att våra öron trillade av. Vi fick även chansen att sjunga för dem vilket uppskattades oerhört mycket. Vi hade en riktigt bra, om än oerhört svettig, söndag och kände att det är nog som de säger, de har sparat det bästa till sist (för hur nycket vi än blundar för det är det tyvärr sant, det här är vår sista söndag i Swaziland). Men sen säger en av våra vänner till oss "Hör ni hur tystna barnen är?", först då blev vi faktiskt lite konfunderade över hur alla dessa hundra barn som var där kunde vara så tysta. Så fortsätter hon "Det är för att de slår barnen.." Och då ser vi honom, mannen som går runt bland barnen med både en pinne och ett bälte i handen. I kyrkan slår de barnen. Där de ska lära sig om Jesu kärlek och nåd, där blir de slagna. Vi föll i tårar och visste inte hur vi skulle hantera det, var om inte i kyrkan ska de här barnen få känna sig trygga? Vi kunde inte låta bli att på den enkät vi fick för första gången besökare tillägga att vi har svårt att förstå hur man kan använda en pinne mot barn på samma ställe som man ska lära ut om Jesu kärlek. Vi åkte därifrån med en klump i magen, i hur många mer kyrkor som vi varit i har barnen blivit slagna utan att vi sett det?
Vi kan segla förutan vind
Sjukt vad tiden har gått fort. I fredags sa vi hejdå till alla i magubheleni och det gör riktigt ont. Till och med himlen grät inför detta farväl. Vi fick vinka hejdå till alla barnen som sjöng för oss och lärarna bjöd på finmiddag.
Magubheleni är den skola där vi arbetat onsdag till fredag i princip varje vecka. Vi har varit klassföreståndare i en årskurs 2 i några veckor tills de fick en riktig lärare. Vi har haft idrott, matte, engelska, social studies, religious education, science och så har vi pratat om om sverige. Barnen kommer nog mest komma ihåg dansen till huvud axlar knä och tå, hur en älg kan vinka med hornen (?) våra stafetter och hur man leker tystaleken.
 
Vi har också varit extra lärare runt i olika klassrum, hjälpt till när någon inte förstått eller rätta med våra röda bläckpennor. En dag var den en 7:a som på hela dagen bara hade en lärarledd lektion och dåfick vi fortsätta med undervisningen. Vi räknade procent i matte och pratade om frön och växter kunde spridas i agriculture, kan en fågel flyga och bajsa i sverige så att vi kan få swazisk majs? Vi lärde dom hur man leker viskleken och hänga gubbe och dom lärde oss SiSwati. Dom visade oss sin traditionella dans och vi lärde dom kyckling dansen...
De senaste två veckorna har vi varit bibliotikarier i skolans, väldigt fina, men övergivna bibliotek. Väldigt trevligt att hänga med eleverna här men det märks också att de inte är vana. Hoppas Magubheleni kan få en fast bibliotikarie, det behöver dom!
Till denna fantastiska skola, till den fantastiska personalen och till alla de fantastiska eleverna har vi nu sagt adjö och vet inte när vi kommer få se dom igen. Aj. Himlen gråter och det gör vi med. Här har vi svettats och frusit, skrattat och gråtit, varit fruktansvärt obekväma men också kunnat slappna av, här har vi tittat på generations på kvällarna eller gått på tveksamma onsdags gudstjänster, vi har lärt ut och vi har lärt oss, vi har fått visa vår kärlek och har fått ta emot så himla mycket! 
 
Kärlek
 
 
Akuten
I måndags när vi kom tillbaka efter vår sista gång på Cana Clinic (ett tårfyllt adjö på en fantastisk klinik) sprang tjejerna på skolan fram till oss och sa att vi hade en emergency! Det var en av tjejerna som hade ont i benet och vi fick agera ambulanschaufförer och ta henne till sjukhuset i Manzini. Där spenderade vi sedan hela kvällen och då vi inte betalat extra hamnade vi långt bak i kön. Vi roade oss då med att gissa nationalitet på läkarna som gick förbi. Våra vänner ser tydlig skillnad på om de kommer från Zimbabwe, Sydafrika eller Moçambique. Nästan inga läkare kommer från Swaziland eftersom de inte har någon läkarutbildning i hela landet. Detta kan ju anses konstigt då 57% är HIV/aidssmittade och vår vän här säger att medelåldern är 38 år. I helgen var det också begravning för en kvinna i 50-års åldern som tydligen dött av huvudvärk. Någon mer ordentlig dödsorsak gavs inte, men hon hade varit sjuk i en vecka. Vi tackar Gud för att vår vän hade råd att betala för att få hjälp idag och för att vi bor i ett land där alla får hjälp, oberoende om de har råd eller inte.