Linda Thorén

För ett år sedan
För ett år sedan hade jag packat två väskor fulla med grejer och jag tog ensam ett flyg tillbaka till Zambia. Var nervös och rastlös hela dagen och ville spy på flygplatsen för jag började inse vad jag gett mig in på. Jag skulle först vara en vecka själv i Mpongwe, min lilla by, för att förbereda och för att få krama om alla mina kompisar, sen skulle först mina kusiner komma och sen 10 ungdomar från Norrköping. Jag hade ansvar för allt. Flygbiljetterna, visum, aktiviteter, transporter, vad som skulle ätas, vad som skulle göras om någon blev sjuk osv. Linda 23 år gammal och reseledare för kids i den afrikanska vildmarken, gosh. 
Två kusiner en tidig morgon på familjen Sumabangas fält där vi skördade majs som jag varit med och planterat x antal månader tidigare.
 
När ungdomsgruppen sen kommit till Zambia, spenderade vi först två dagar i Mpongwe, fick höra historian om hur sjukhuset startade och hur interact jobbar idag, vi gick på marknaden, badade i lake kashiba och så spred jag ut alla ungdomarna i grupper för att laga mat hemma hos olika familjer jag lärt känna. Så mysigt. Klockan 05 morgonen efter skulle vi åka till Mwelushi och jag hade räknat med att alla skulle komma hem lite skapligt för att få en ordentlig nattssömn. Jag började bli orolig och ringde alla mina kompisar som hostade ungdomarna, men alla hade det bara så trevligt och ville inte komma hem. Vid midnatt började dom trilla in och då var dom alldeles för exalterade för att sova och fortsatte att sitta uppe och prata om kvällen, hur de hade fått tillaga olika typer av rätter, hur husen sett olika ut och vad de pratat om. Minns detta som en av de bästa kvällarna <3
 
Gänget vid Lake Kashiba
 
Sen bar det av mot Mwelushi! 5h ut i bushen... På vägen dit handlade jag och Mildred allt vi kunde tänkas behöva samt all mat för hela vistelsen. Såhär års fanns inget annat än majsmjöl och en och annan levande kyckling vi kunde vi få tag på i Mwelushi. 
Förutom visst popkorn som vi fick av en familj i byn och som gåva av hövdingen fick jag också en tupp. Tacksam och vettskrämd. Tuppen blev middag och några i gruppen satt och njöt av tanken på att det skulle vara en tupp mindre som skulle väcka oss. Men gnisselkråkan, alarmfågeln, hundarna och syrsorna fanns kvar som en ljudkuliss hela nätterna ändå.
Morgon i campet. Jag gick upp varje morgon, gjorde eld, kokade gröt och kaffe och långsamt och vackert väckte jag sedan alla de andra. Fin jag var. 
 
Uppleva en annan kultur osv var den främsta anledningen till resan, men vi skulle ju också hjälpa till med ett skolbygge. Byborna och byggnadsingenjörer hade redan innan vi kommit gjort den första grunden och vi skulle nu få vara med och gjuta golvet; det översta lagret i grunden innan man sen murar väggar.
 
Det byggdes en liten kant, las en plast, ett gjutjärn och sen skulle det på med betong som då skulle blandas. Sand, sten och cement skulle röras runt och sen hälldes det på vatten som vi kvinnor hissat upp ur brunnen, som sedan tömdes i stora tunnor som vi sen rullade bort till sandhögarna. Denna betong sen skyfflades upp i skottkärror och tömdes ut över grunden. Slitit jobb! och trots att vi var typ 5 anställda bygg-grabbar, 11 svenska volontärer och runt 40 zambiska volontärer så tog det oss 5 dagar att få det färdigt.
 
 
Sista kvällen (vilket enligt planen skulle varit klockan 12 på dagen) kom lastbilen med all cementblocken för alla väggarna <3 Dom skulle då i mörkret bäras ner från lastbilen. Amakosa (kraft) skreks det var femte sekund, för det behövdes från oss trötta svenskar.
Men sen ärligt talat så var jag inte med och byggde så mycket. Gjorde mest eld, hämtade vatten ur brunnen, pratade med folk som behövde pratas med, lagade mat och kokade duschvatten
Man behövde liksom tvätta av sig efter en dag
Så då fick man bära vatten från brunnen 500m bort. Här hjälptes jag och Ebba åt och vi bar i omgångar pga såååå tungt.  
Dusch
Man ställde ner en liten skål med vatten och så fick man stå och balansera på den lilla plankan och liksom skvätta vatten på sig själv. 
Såhär fräsch och glad blev man efter bush-dusch i 5 dagar. Och sen var det dags att åka tillbaka till Mpongwe där vi mellanlandade en dag. 
Hängde med mina kompisar, gick på marknad, badade i bäcken och tittade på platsen där Dag Hammarskjölds flygplan krashade 1961.
 
Vilken resa..
Kusin vitamin
Mina kusiner kom hit förra veckan! Oj så fint! Vi har hängt i Mpongwe, gjutit en gång in till syrummet, hängt i skolan och dansat med kören. I lördags gick jag, Olle ch Paulina upp i ottan för att följa med Sumabangas ut på fälten för att skörda majs, samma majs som jag och Bea var med och odlade i December. Att sluta en säck!
 
Äventyr
Har en tveksam inställning till äventyr. Tveksam som i att jag inte vet om jag älskar det eller hatar det. Om man ska skratta eller gråta. Det är något som drar i mig som jag gör att jag engageras i diverse äventyr, men mitt uppe i det så är det både frustration och extrem lycka. Att föröka bygga en skola i Zambia är verkligen ett äventyr! Både extrem lycka och frustration. Bara att vara i Zambia är ett äventyr. Att både skratt och tårar ligger ganska nära till hands.
 
Igår var jag i Mwelushi för att se hur allt går! SUPERKUL! Wow vilken grej! Extrem lycka!
Sen kom nästa äventyr när vi skulle hem.
 
Bilnyckeln blev av misstag inlåst inne i bilen fram tills jackan var nyckeln befann sig lyckades fiskas upp genom ett fönster som inte hade gått att stänga. Vi blev försenade och jag hann inte med min skjuts från Ndola till Mpongwe. Jag och en av Mwelushibyggarna som hette Tom blev istället droppade vid en buss när det redan blivit mörkt. Denna van saknade bälten och höger framlykta. Föraren löste det genom att konstant ha höger blinkers igång för att mötande bilar i mörkret skulle kunna ana hur bred bilen faktiskt var. Insåg utmed vägen att det var fler bilar som körde med taktiken blinkers som substitut till lyktor. Jag satt härligt intryckt mellan pratglada afrikanska kvinnor som skrattade gott varje gång jag drog för andan eller ryckte till när jag tyckte att vi nästan körde över någon eller att jag missbedömt avståndet till en mötande lastbil. Ställde mig verkligen frågan om jag skulle stämma in i damernas skratt eller om jag hellre hade velat börja gråta. Halvvägs till Mpongwe skulle alla förutom jag och Tom av. Chauffören orkade då inte bry sig om att köra hela vägen ut till Mpongwe och vi släpptes av utanför en liten bar mitt i den zambiska natten för att försöka få lift med någon av de få bilarna som körde förbi oss. Efter 40min stannade en lastbil som nästan skulle till Mpongwe och vi fick hoppa in tillsammans med 8 andra som redan satt inne i förarhytten som också lovats skjuts en bit. Med obeskrivlig kramp i benen efter den mest obekväma resan i mannaminne hoppade jag och Tom av lastbilen och gick under stjärnorna den sista kilometer hem. I’m tired, sa Tom som inte kunde så mycket engelska och jag kände både en del frustration och extrem lycka