Något som känns lite som en evighet har passerat sedan jag först anlände till Mpongwe. Ändå känns det alldeles för kort. Det här är mitt hem. Det känns verkligen så.












Jag skulle inte säga att mina månader i Zambia har varit ett äventyr. Det har varit vardag, en fett spännande, utmanande och lärorik vardag. Vardag, även om inget direkt blir som man planerat eller trott. Tempot är ganska långsamt, men man behöver ändå ta snabba beslut och fort hitta på nya lösningar eftersom det sällan är någonting som är enkelt. Men det är vardag.
Att ta vad man har, är min vardag. Att leva med det man har. En trasig gammal fönsterruta tog Wesley med hem för att göra en fotoram av, en rostig plåtbox skulle Joshua måla och ha som byrå, en gammal kylskårsmagnet och en pinne gjorde jag en knappnålsplockare av. Lite ihoprullade plastpåsar blir en fotboll, små tygstuvbitar blir en dörrmatta, en yoghurtburk ett dricksglas och trasiga skor lagar man, för de är de ända man har.
Man äter det säsongen erbjuder, tar det man har! Några månader är det mango, andra flygmyror, sen jordnötter och avokado. Och man är nöjd så.



Mina älskade älskade vänner har lärt mig mycket. Bara genom att få ha vardag tillsammans har vi lärt av varandra. Kommer sakna Mpongwe och allt vad som finns här otroligt mycket. Helt sinnessjukt mycket faktiskt. Lycklig i själen över att jag redan i sommar kommer komma tillbaka till Zambia!







0